Allt som oftast när jag nämner att unga vuxna är min favorit kategori och att jag främst läser ungdomsböcker så möts jag av väldigt mycket kritik. Det är många som anser att jag är för gammal för att läsa tonårsböcker och de undrar om det inte är dags att jag ”växer upp” och börjar läsa ”vuxenböcker”, detta följs ofta av höjda ögonbryn och nedlåtande blickar. Därför vill jag idag prata om just kategorin unga vuxna och varför jag helt inte tänker ”växa upp” och läsa ”vuxenböcker”, inte i första taget i alla fall.
Till att börja med vill jag påpeka att jag faktiskt inte är särskilt gammal, jag är i tidig tjugoårsåldern. En del anser att jag därmed är vuxen, men knappast om du frågar mig.
Så vad är det egentligen men unga vuxna kategorin som är så fantastiska och vad är det egentligen som gör att jag inte vill släppa dessa ”barnsliga böcker” istället för att läsa ”riktiga böcker”? Det finns inte särskilt många skillnader mellan ungdomsböcker och vuxenböcker… egentligen finns det bara en skillnad och den kan sammanfattas med ett enda ord: VUXENLIVET!
Ungdomsböcker är skrivna för ungdomar och huvudkaraktären är alltid (i alla fall i alla böcker jag har läst) ungdomar och vice versa i vuxenböcker. Ungdomsböckerna handlar om ungdomsproblem, så som ungdomar som står och trånar efter snygga killar/tjejer vid sina skåp i högstadiet eller ungdomar som har ångest över vilket universitet de ska söka till nästa termin. Vuxenböckerna och andra sidan har alltid element av: betala räkningar, skatteåterbäring eller hämta småbarn på dagis och i skolan.
Och för en person som är i tidig tjugoårsåldern måste jag säga att jag känner att jag har mer gemensamt med ungdomarna som står och trånar vid sina skåp högstadiet, än vad jag har med vuxna som hämtar och lämnar på dagis. Det handlar om alla de har små stunderna mellan den riktiga handlingen, när huvudkaraktären kommer hem och sätta sig för att äta kvällsmat, vad funderar personen på då? Ungdomarna funderar säkert på läxor, om den där killen/tjejen i skolan gillar dem eller varför deras bästa kompis varit så avståndstagande på senaste tiden. De vuxna funderar på helt andra grejer, som vem det är som har barnen denna helgen, att bilen måste lämnas in på service eller att man måste handla innan jobb imorgon.
Och det är väl helt enkelt det som är mitt största problem, jag varken vill eller kan relatera till vuxenlivet. Jag sitter inte och funderar över bolåneräntan, barn som ska hämtas eller om mjölkpriset har gått upp igen. Jag har absolut ingen erfarenhet av det och kan därför inte sätta mig in i det, och ska vi vara helt ärliga så vill jag helt enkelt inte sätta mig in i det. Vuxenlivet är tråkigt och jag är inte redo att kliva in i den världen ännu. Jag vill så mycket hellre bara läsa om oskyldiga kärleksförhållande som startades med hjälp av en lapp med en ikryssad ruta. Jag trivs med att läsa de böckerna, så låt mig läsa dem!
Så till alla er som säger till mig att växa upp: Nope! Jag tänker inte sluta läsa ungdomsböcker! Det är inte särskilt stor skillnad. Historierna är många gånger liknande och en ungdomsbok kan vara precis lika brutal och blodig eller romantisk och kärleksfull som vilken vuxenbok som helst, ge det ett försök så ska du få se! Det finns många vuxna som läser ungdomsböcker och verkligen älskar dem. Så sluta försöka övertyga oss, som ni anser vara ”för gamla” för ungdomsböcker, att vi ska gå över till vuxenböcker. Det kommer att ske av sig själv den dagen vi känner att vi är vuxna nog till att kunna relatera mer till de böckerna, men den dagen är inte idag och inte imorgon.
Den dagen den sorgen.
Tills nästa gång! Trevlig läsning!
