Bokabstinens och känsloöverföring - Boksnack



För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om bokbaksmälla, vad det är och varför man får det. Dagens inlägg är lite inne lite på samma spår men handlar om två nya ämnen.


För att göra en lång historia kort, så i början av detta året kände jag att jag inte hade läst särskilt många lättsamma feelgood böcker den senaste tiden och när Svenskbokhandels tidning för sommaren släpptes och jag såg att den var full av feelgood böcker skrev jag mer eller mindre upp varenda en av dem, utan att ens kolla vad de handlade om först. Sedan ägnade jag hela sommaren åt att sluka varenda feelgood bok jag kommer över, vilket i ärlighetens namn blev ganska enformigt efter ett tag. I går läste jag slut den andra fantasy boken på VÄLDIGT länge och det kändes verkligen som att komma hem igen efter en lång tid. Fantasy är verkligen min favorit genre och det känns alltid lika bra när jag återvänder till fantasy efter att ha läst något annat ett tag. Men nu kommer vi till det som sker när man läst klart en RIKTIGT bra bok, och det första ämnet för det här inlägget, nämligen ”bokabstinens”. (För den som undrar; Boken som jag precis läst ut var Ett hov av dimma och vrede, andra boken i serien Ett hov av taggar och rosor. Om du gillar fantasy borde du verkligen läsa den här serien, den är SÅ HIMLA BRA! Du kan ta det lugnt det kommer inga spoilers om boken.


Men åter till ämnet. Det som händer, från den stund jag kom in i boken ordentligt, vilket inte tog många sidor, är att jag fick abstinens. Jag ska nog börja med att erkänna att jag aldrig i mitt liv har upplevt abstinens, i någon variant, på riktigt, men det är nog ändå det närmaste jag kan komma att beskriva vad jag upplever.

Från första stund jag kom in i berättelsen kan jag inte sluta läsa, jag vill inte sluta läsa, det får inte ta slut, jag bara måste ha mer, måste läsa mer. När någon avbryter mig för att det är mat eller för att vi ska iväg vill jag bara skita i allt och fortsätta läsa, jag kan ju inte avbryta en så bra historia. Och när jag väl måste lämna boken, är boken det enda jag kan tänka på. Jag går igenom vad som har hänt hitintills i mitt huvud, återupplever historien om och om igen och försöker gissa och fantisera ihop vad som ska hända sedan. Och när boken börjar närma sig sitt slut får jag nästan panik. ”Vad ska jag göra sen?” Boken får inte ta slut, jag måste veta vad som händer sedan. ”Det finns ingen släpp datum för nästa boken i serien, hur länge ska jag behöva vänta på den?” Slutligen tar boken slut, vare sig jag vill det eller ej och då sitter jag där och känner mig bokstavligt talat tom inuti. Det känns som att boken har lämnat ett hål i mig och det hålet är bara fullt av saknad. Jag har lärt känna de här karaktärerna, umgåtts med dem och nu vet jag inte hur länge det dröjer innan jag får se dem igen.


Jag försöker hitta på något, roa mig med något, för att distrahera mig från att ”sakna” boken alltför mycket men det är lättare sagt en gjort. Ingenting känns kul längre och det slutar med att jag inte får ro till att göra någonting, jag bara känner hur jag drar runt i livet utan att tycker någonting är roligt och inte har ro eller intresse till att ta tag i och göra något. Oftast ligger jag bara och försöker få tiden att gå genom att skrolla på Instagram eller youtube. Känslan försvinner oftast efter någon dag eller så.


Sedan kommer vi till det andra ämnet för det här inlägget, nämligen ”känsloöverförening”. När jag läser RIKTIGT bra böcker, den typen av böcker som får tid och rum att försvinna, så har jag en tendens att bli mottaglig för karaktärernas känslor. Så om huvudkaraktären är väldigt stressad och tex är jagad av fiender, skulle jag lägga ifrån mig boken då kommer jag att fortsätta känna mig jagad och stressad helt utan anledning. Eller om karaktären har ett stort bråk med sin partner och de lämnar varandra som ovänner, om jag lägger ifrån mig boken då kommer jag att gå omkring med en ilska och en irritation som jag inte kan förklara.


Oftast sker det hela i smyg. Jag sitter och gör något, är helt inne i det, och plötsligt kommer känslan av stress krympande, långsamt, tills jag tillslut sitter och är helt stressad. När jag då ställer mig frågan varför jag är stressad så inser jag ganska snabbt att det inte är min egen känsla. När jag väl fokuserar på känslan så inser jag att jag är stressad för att ”jag är jagad av fienden”. Eftersom jag vet om att jag ju inte är jagad av någon, och särskilt inte av fienden, så kan jag ganska snabbt slappna av. Men problemet är oftast att känslan kommer långsamt krypande och gör att jag kan blir ganska uppstressad en stund innan jag identifierar var känslan kommer ifrån.


En annan besvärlig situation som kan uppstå är när karaktären är arg på någon, eller ännu värre, arg på sin egen partner. Lägger jag ifrån mig boken då har jag en tendens att bli sur och irriterad bara av att se min egen pojkvän. Den här irritationen har jag betydligt bättre kontroll på så jag har än så länge aldrig ”agerat på känslan”, jag har alltså aldrig blivit arg på honom eller skällt på honom på grund av känslan jag känner, eftersom jag vet att han aldrig har gjort något för att förtjäna den ilska som plötsligt pyr inom mig. Men jag hur jag än gör blir jag inte av med ilskan och irritationen som jag känner inom mig. Den bara ligger där och pyr, omöjlig att dämpa eller stänga av.


Enda sättet för mig att bli av med dessa konstiga, missriktade, känslor är att fortsätta läsa. Om karaktären går vidare från den situationen som skapade känslan från första början så gör jag det också, eller om jag av någon anledning skulle bestämma mig för att inte läsa färdig boken försvinner känslan efter någon dag eller så. Men om boken är bra så finns det ju ingen anledning att sluta läsa den för då får jag bara en massa abstinens och kan inte sluta tänka på boken i alla fall, är boken inte bra och jag känner att jag inte vill läsa färdig den så har den antagligen aldrig varit bra nog för att få mig att känna med karaktärerna i alla fall.


Efter att ha skrivit allt det här inser jag att jag kanske låter lite galen och jag vill därför förtydliga att det här inte alltid händer så fort jag läser en bok, det här är sällsynta tillfällen. Det sker bara om författaren skriver tillräckligt bra för att få karaktärerna och känslorna i boken att bli levande. Det är lite som om din bästa kompis berättar för dig en dag att någon har kastat rutten frukt på honom eller henne. De flesta av oss skulle reagera med att blir arga direkt och tycka att den som kastade frukten är en idiot, någon enstaka hade kanske sett det komiska i situationen och börjat skratta, men de flesta hade reagerat med ilska. Känslan i sig kommer i grunden från vår kompis som har varit med om någonting, som berättar det för dig och som får dig att känna med honom eller henne. Lite på samma vis blir det när jag läser en riktigt välskriven bok, jag börjar känna med karaktärerna. Jag känner stolthet när hjälten räddar dagen, lycka när hjälten och hjältinnan slutligen får varandra, besvikelse och nedstämdhet när hjälten misslyckas och ilska när fienden triumferar över hjälten. Jag kan inte låte bli att känna med karaktärerna.


Jag skriver det här i hopp om att någon ska känna igen sig, att jag inte ska vara ensam med de här knäppa känslorna. Jag känner ingen personligen som läser så mycket som jag göra så jag har ingen jag kan diskuterade det med som faktiskt kan förstå mig, därför vänder jag mig till alla boknördar och bokmal på nätet. Är det någon som känner igen sig? Skriv gärna i kommentarerna eller kommenterar på bilden på Instagram och berättar hur du känner eller vad du upplever. Jag ser fram emot att diskutera saken med er.


Till nästa gång! Trevlig läsning!

Instagram

  • White Facebook Ikon
  • White Instagram icon
  • white goodreads icon
  • white mail icon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now