Mina senaste bokrecensioner



Det här med omslag, påverkar det dig när du väljer bok? Det sägs ju att man inte ska döma boken efter omslaget, trotts det så gör jag det väldigt ofta. Omedvetet läser jag inte baksidetexten på böcker vars omslag inte lockar mig och precis på samma sätt så är jag mer benägen att plocka upp och läsa böcker vars omslag tilltalar mig.


Tänker du någongång på det här med omslag. Väljer du t.ex. medvetet att plocka upp en bok vars omslag inte tilltalar dig bara för att bredda dina vyer? Jag kan inte påstå att jag själv gör det.


Har du en viss typ av omslag som du dras till eller har du kanske aldrig noterat det? Jag vet att jag dras mot "fluffiga" feelgood romaner bara genom omslaget. Många gånger har jag ingen aning om vad de ens handlar om när jag lägger till de på min lista. Omslaget avslöjar att boken är en feelgood och oftast räcker det för mig. Samtidigt måste jag nog hävda att jag inte väljer fantasyböcker, min favoritgenre, baserat på omslag. Jag upplever att fantasyböckernas omslag är än mer intetsägande än alla andra genres omslag, plus att jag nog är mer kräsen när jag väljer böcker i fantasygenren.


Och andra sidan upplever du att det spelar någon roll för dig om omslaget återspeglar bokens handling eller ej? Bland barnböcker är det t.ex. väldigt vanligt att omslaget visar en händelse från boken eller bokens karaktärer vilket inte är lika vanligt bland vuxna böcker. Där är omslaget lite mer tolkningsbart och framsidan förmedlar kanske mer bokens känsla snarare än bokens handling.


Hur känner du när det kommer till bokomslag? Påverkar de ditt beslut att överhuvudtaget plocka upp boken? Eller försöker du bredda dina vyer och läsa alla böcker? Spelar det någon roll för dig vad omslaget föreställer eller ej? Jag är väldigt nyfiken på att höra vad du tycker. Skriv i kommentarerna nedan eller på Instagram.


Till nästa gång! Trevlig läsning!



WOW! Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag är helt såld. När jag läste första boken i serien, Ett hov av taggar av rosor, tyckte jag den var bra, riktigt bra. Det var inte direkt så att jag ramlade av stolen så bra den var, men den var riktigt bra. Men den här, Ett hov av dimma och vrede, var exakt så bra. Jag kunde inte lägga den i från mig och ville aldrig att den skulle ta slut.


Ett hov av dimma och vrede tar vid tre månader efter det att den förra boken slutade. Alla som varit med Under berget har nu återvänt hem och försöker nu återhämta sig efter det som hänt. Feyre, Tamlin och Lucian har återvänt till Vårhovet och försöker nu säkra hovets gränser och återbygga alla de städer som Amaranthas raserat. Tamlin och Lucian ägnar detta alls sin tid och Feyre lämnas oftast ensam hemma med endast vakterna och sina obehagliga tankar som sällskap. Trotts att det hela tre månader sedan de lämnat Under berget kan inte Feyre sluta tänka på det, tänka på vad hon gjort. Att hon räddat hela världen efter 50 års lidande spelar ingen roll när priset för det, var att hon mördade två helt oskyldiga alver. Alla Feyre möter tycker att hon är en hjälte som har räddat dem alla, dunkar henne i ryggen och tycker att hon är fantastisk. Feyre själv står inte ut med sig själv och får inte sova en endaste natt ostört utan att hon vaknar i panik av mardrömmar, där hon återigen befinner sig underberget och mördar de två oskyldiga alverna gång på gång.


Tamlin gör allt för att skydda Feyre från alla som kan vilja henne illa, han försöker till och med skydda henne från sig själv. Amarantha mördade Feyre under berget, men tack vare att alla de sju höglorderna var på plats kunde hon återupplivas som en alv. Men vad de sju höglorderna inte hade räknat med var att Feyre skulle få en del av deras magi. Så nu, mäktigare än någonsin, har Feyre inte bara en magisk förmåga, som de sju höglorderna har, utan hela sju magiska förmågor. Feyre vill lära sig mer om dessa förmågor men Tamlin är livrädd att kännedomen om hennes förmågor ska försätta henne i livsfara och anser därför att det är säkrast för henne om hon bara döljer dem för alla.


En annan person som Tamlin inte kan skydda Feyre från är Rhysand, natthovets höglord, som Feyre gjorde en överenskommelse med i ett desperat ögonblick Under berget. Avtalet går ut på att Feyre måste spendera en vecka varje månad hos Rhysand i Natthovet. Tamlin försöker förtvivlat hitta ett sätt att bryta avtalet, men det hindrar inte Rhysand från att dyka upp, under det allra mest olägliga tillfällen för att hämta Feyre, vare sig hon eller Tamlin vill det eller ej.


Precis som i den första boken tycker jag både karaktärerna och världen beskrivs väldigt ingående och bra, utan att det blir komplicerat eller långtråkigt. Boken är skriven ur ett första persons perspektiv, där vi får följa Feyre när hon upptäcker denna nya värld, med alla dessa nya varelser och väsen. I vissa böcker tycker inte jag att det göra någon skillnad för historien, ur vilket perspektiv den är skriven, men i den här boken tycker jag verkligen att det ger det där lilla extra. Att få se denna nya värld genom Feyres ögon, höra henne beskriva vad hon ser och upplever ger historien ännu mer djup om du fråga mig.


Vi får också se en betydligt större del av världen och besöka många fler platser i den här boken, vilket jag gillar. Första boken var så fokuserad på herrgården i vårhovet och Under berget att vi aldrig riktigt fick chansen att se särskilt mycket mer.

Jag gillar också att vi få se mycket karaktärsutvecklingar, hos väldigt många karaktärer i en och samma bok.


I väldigt många serie är den andra boken sämst, de blir lätt tråkig, fyllda med för mycket information och blir någon form av intetsägande bro mellan den första och tredje boken, men inte den här. Sarah J. Maas vet hur man skriver en bra uppföljare. Den här är till och med bättre än den första boken och jag kan inte komma på något som jag hade velat att hon ändrar på. Hon har lyckats få ihop en perfekt blandning information, karaktärsutveckling, spänning och äventyr. Historien rör sig framåt utan att vara varken sendragen eller förhastad. ”Perfekt blandning” är orden jag söker för att beskriva den här boken. Boken får full pott om du frågar mig.


Har du läst Ett hov av dimma och vrede och är sugen på att diskutera boken. Skriv i kommentarerna nedan eller skriv till mig på Instagram. Jag ser fram emot att diskutera boken med dig.


Till nästa gång! Trevlig läsning!


Titel: Ett hov av dimma och vrede (Ett hov av taggar och rosor, #1)

Författare: Sarah J. Maas

Förlag: Modernista

ISBN: 9789177814603



Jag fick den här boken av min bästa kompis i julklapp, men har inte haft tid att läsa den förens nu. Jag kände igen omslaget väl, det hade florerat på Instagram ett tag, men jag hade ingen aning om bokens handling och jag hade inte läst någon av författarens tidigare böcker, så jag hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig.


Boken handlar om ståuppkomikern Maja, som när boken börjar, blir förd av polisen till psyket. Maja förstår ingenting, hon hör inte hemma på psyket, men hon följer snällt och fogligt med i hopp om att de ska inse sitt misstag. Därefter hoppar vi mellan livet på psyket och hur hon egentligen hamnade där från första början. Den historien innehåller bla. att Maja river ner tapeterna i bästa vännens sommarstuga och att hon åker till Ryssland för en komikertävling men blir istället biten av en hund.

Jag vill börja med att säga att den här boken handlar om depression något som varken jag själv eller någon i min närhet har upplevt, jag har därför svårt att uttala mig om ämnet.


Tyvärr kände jag ganska tidigt att det här inte var en bok för mig. Jag hade svårt för huvudkaraktären och jag upplevde att hon var lite rörig i sin tankegång vilket jag hade svårt att hänga med på. Hennes tankar studsade ganska snabbt från en sak till en annan och i en sekunden var hon glad och i nästa var hon ledsen. Om det beror på hennes depression eller om det bara är sån hon är vet jag inte, men jag hade tyvärr personligen svårt för att fatta tycke för huvudkaraktären.


Trotts det tycker jag att boken är mycket välskriven och att författaren har använt sig av ett lagom språk som inte är för mycket och inte för lite. Historien flöt på i ett bra tempo som verkligen fångade läsaren. Så trotts att jag inte riktigt fastnade för huvudkaraktären så var boken spännande och intressant nog för att jag skulle läsa färdigt den.


Jag tycker också att storyn var väldigt spännande och mycket bra upplagt. Varannat kapitel utspelade sig i nutiden på psyket och varannat kapitel utspelade sig i dåtid och visade hur Maja slutligen hamnat där hon hamnat. Författaren fick verkligen till en snygg blandning av framtid och dåtid och jag var ständigt nyfiken på vad som ska hända sen. Särskilt i dåtiden då vi hoppar från den ena galna händelsen till den andra.


Jag har som sagt ingen erfarenhet av depression men jag tyckte författaren gjorde ett bra jobb med att prata om ämnet på ett lagom allvarligt, men samtidigt lättsamt sätt. Jag tycker det är viktigt att hitta en lagom balans när man pratar om viktiga och känsliga ämnen. Är man för allvarlig kan det bli svårt att läsa om och ta in, och om man är för lättsam med ämnet är det lätt att man inte tar det på allvar. Jag tycker verkligen att författaren lyckats hitta en bra balans som gör det roligt att läsa men samtidigt intressant.


För mig som är skåning var det en speciell upplevelse att boken utspelade sig i Malmö, som är mig väldigt bekant. Det är väldigt sällan som böcker utspelar sig i Skåne och ännu ovanligare att huvudkaraktären är från Skåne, i alla fall de böcker jag läser. Så att få läsa en bok som utspelar sig i en så bekant miljö kändes mycket speciellt och ovant.


Har du läst Hur man gör succé på dårhus? Vad tyckte du? Skriv i kommentarerna eller på instagram. Jag ser fram emot att höra vad du tyckte.


Tills nästa gång! Trevlig Läsning!



Titel: Hur man gör succé på dårhus

Författare: Emmy Abrahamson

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 9789100174644

Instagram

  • White Facebook Ikon
  • White Instagram icon
  • white goodreads icon
  • white mail icon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now